Målet med fröodlingen är att leverera en stor kvantitet, men det ska också vara en råvara som håller hög kvalitet. Det är därför inte konstigt att ogräshantering i odlingen är en av de stora utmaningarna. Det är flera besvärliga arter som en fröodlare måste känna till och kunna hantera. Nedan finns en tabell som beskriver vilka ogräsarter som är svårast att rensa bort i respektive vallfröart.
Tre av de besvärligaste ogräsarterna beskrivs dessutom i text.
| Rödklöver | Vitklöver | Eng. rajgräs | Hundäxing | Rödsvingel | Timotej | Ängsgröe | Ängssvingel | |
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Alsikeklöver | xx | xx | xx | |||||
| Baldersbrå | xx | xx | xx | |||||
| Dån | x | |||||||
| Förgätmigej | xx | xx | ||||||
| Groblad | xx | x | ||||||
| Harkål | xx | xx | xx | x | xx | |||
| Hundäxing | x | xx | x | xx | ||||
| Kvickrot | xx | xx | xx | x | x | xx | ||
| Kärrgröe | x | x | x | xx | x | |||
| Kärrkavle | xx | xx | x | xx | xx | xx | ||
| Lomme | x | |||||||
| Ludd/sandlosta | xx | xx | xx | x | xx | |||
| Målla | xx | xx | xx | |||||
| Pilört | xx | x | ||||||
| Rajgräs | xx | xx | xx | |||||
| Raps | x | |||||||
| Renkavle | xx | xx | xx | x | xx | |||
| Råttsvingel | xx | xx | xx | x | xx | |||
| Rödklöver | x | |||||||
| Skräppa | xx | xx | x | x | x | xx | x | x |
| Snärjmåra | xx | |||||||
| Timotej | xx | x | xx | x | ||||
| Trampört | xx | |||||||
| Vitgröe | x | x | x | xx | xx | xx | x | |
| Viol | xx | |||||||
| Vitklöver | xx | xx | ||||||
| Våtarv | x | xx | xx |
Fotnot: Antalet x indikerar hur svårt det är att rensa bort ogräset. x anger att det är problematiskt och xx att det är svårt.
Renkavle är ett av de absolut mest besvärliga gräsogräsen sett ur ett internationellt perspektiv. Den är till största delen höstgroende och gynnas av hög andel höstsäd i växtföljden.
Renkavlen sätter rikligt med frö, 100 frön/skott och bestockar sig kraftigt på hösten viket inte sällan resulterar i 8-10 skott/planta vilket ger hisnande 150 000 frön/ m2.
Årligen beräknas 80% av fröbanken omsättas, trots detta kan ett renkavlefrö överleva i marken upp till 5 år och ibland mer. Som fröodlare är det viktigt att förstå renkavlens biologi. Flera odlingsåtgärder är kritiska för att hålla renkavlen i ”schack”. I tabellen nedan visas exempel på odlingsåtgärder och vilka enskilda effekter det har på renkavle. Observera att tabellen grundar sig på försöksresultat och erfarenheter från forskare i England. Värdena är genererade i en spannmålsintensiv växtföljd och kan alltså inte helt appliceras till en växtföljd med vallfrö. Det ger dock en god bild över vilka effekter enskilda odlingsåtgärder kan bidra med. Värdefullast ut bekämpningssynpunkt är när flertalet odlingsåtgärder utförs tillsammans.
Olika åtgärders effekt på renkavle:
| Metod | Effekt på renkavle (%) | Kommentar | |
| Medelvärde | Spann | ||
| Plöjning | 69 | 82–96 | Undvik plöja upp stor frömängd från föregående år |
| Försenad sådd | 31 | 71–96 | Ju senare desto bättre. Undvik sådd precis innanrenkavlen förväntas gro. |
| Hög utsädesmängd | 26 | 7–63 | Ju högre desto bättre |
| Konkurrensstarka sorter | 22 | 8–45 | |
| Vårsådda grödor | 88 | 78–96 | |
| Träda/vall | 70–80 | ||
(Källa: Steven Moss)
Renkavle är speciellt besvärande i gräsfrö. I konventionell klöverfröodling finns bekämpningsalternativ som fortsatt har en god effekt på renkavle. I några av gräsarterna kan visserligen kemisk bekämpning vara ett alternativ, men en utbredd resistens för herbicidgrupp A (innehållande verksamma substanser från Event Super, Focus Ultra etc.) gör ofta bekämpningen vansklig.
Den bästa ogräsbekämpningen får anses vara en väl utförd etablering, med jämnt fördelade plantor där inga luckor finns. En etablering av frögrödan i vårsäd, istället för höstsäd, är en annan möjlighet att minska problemen. Detta eftersom renkavlen precis som flertalet andra gräsogräs till största del är höstgroende. Den stora utmaningen blir att etablera frögrödan utan luckor.
Under fröåret ska grödan bevakas noga, eventuella plantor måste handplockas. Vid större förekomster kan nedputsning på delar av fältet bli aktuellt.
Råttsvingel förekommer naturligt i Sverige. Gräset är ca 30-60 cm högt, ettårigt och gror i huvudsak på hösten. I våretablerade grödor sätter den frö först nästa år. Råttsvingel gynnas av höstsädesodling och reducerad bearbetning, samt gynnas också av glesa bestånd. Fröna är kortlivade i marken och gror från ett grunt djup och liknar på så sätt arter som sand- och luddlosta. Till skillnad från renkavle bygger råttsvingel ingen fler- eller mångårig fröbank i marken.
Sista decenniet har råttsvingel varit ett problem i fröodling, framförallt i rödsvingel, men har de senaste åren även blossat upp som ett problem i höstvete och andra höstsådda grödor där det också kan orsaka stora skördeförluster. Frö av råttsvingel och rödsvingel är väldigt lika varandra och därmed svåra att rensa isär. I värsta fall kan hela rödsvingelparti behöva kasseras.
Råttsvingel är mycket svårbekämpad i fröodling då inga selektiva ogräspreparat finnes. Den bästa ogräsbekämpningen får anses vara en väl utförd etablering med jämnt fördelade plantor där inga luckor finns. Eftersom råttsvingeln är höstgroende är en etablering av frögrödan i vårsäd, istället för höstsäd, är en annan möjlighet att minska problemen.
Under fröåret ska grödan bevakas noga, eventuella råttsvingelplantor måste handplockas. Punktbehandling med glyfosat bör undvikas eftersom det ger luckiga bestånd, som kan medföra att fler ogräsfrön gror. Råttsvingel har ett mycket grunt rotsystem vilket gör att plantorna är lätta att dra upp för hand. Vid större förekomster kan nedputsning på delar av fältet bli aktuellt.
Skräppa är egentligen ett samlingsnamn för flertalet underarter (däribland syror). I fröodlingen är det framförallt krusskräppa (Rumex crispus) och gårdsskräppa (R. longifolius) som vi ”känner” som skräppa.
Skräppan är platsbunden, perenn (flerårig) och sprids främst via frön, men till skillnad från gräsogräsen är den ett s.k. rotogräs vilket innebär att den även har förmåga att föröka sig via rötterna. Nya plantor kan också utvecklas från bitar av den översta delen (5–7 cm) av pålroten.
Varje skräppa som lämnas orörd ger ca 4000 nya frön som kan ligga i marken och vänta på gynnsamma förhållanden. Fröna är ofta grobara i mer än 10 år och en del uppemot 80 år! Varje gång det blir en liten lucka i vallen har skräppor från dessa frön chans att växa till sig. Undvik därför att det byggs upp en stor fröbank i matjorden.
Skräppa kan fort bli ett stort problem i fröodling, i synnerhet i klöverfröodling. För att hantera skräppan krävs åtgärder i hela växtföljden, speciellt inför frögrödan. Skräppans pålrot är känslig för jordbearbetning, medan de små fröplantorna är känsliga för konkurrens om ljus och rotutrymme. Effektiva åtgärder är stubbearbetning och plöjning, gärna kombinationen av stubbearbetning och djupare plöjning inför insådd av frövall.
I konventionell odling bör tillfällen att göra en kemisk bekämpning i stråsäd tas tillvara, speciellt inför insådd av vallfrö. Vid förekomst av skräppa i klöverfrövallen blir handrensning nödvändig, speciellt i vitklöver där skräppan är som svårast att rensa bort. I flertalet av gräsfröarterna finns preparat tillgängliga för bekämpning av skräppa. Tyvärr uppnås ofta inte fullgod effekt på skräppan.